Digitaliseringen – en effektivisering eller enbart risker?

Det blir mer och mer elektroniska och tekniska lösningar i affärslivets korridorer. I verksamheter där avtal sluts dagligen inom ramen för verksamheten ligger det i utvecklingen att signering ska på fullgott sätt kunna ske elektroniskt. Allt för att effektivisera och maximera lönsamheten i verksamheten. Men vad finns det då för risker med sådan elektronisk hantering av ingående av avtal?

Högsta domstolen kom med en vägledande och betydelsefull dom i slutet av år 2017 som belyste problematiken med att avtal signeras genom s.k. elektroniska signaturer. Vad händer om låntagare invänder mot betalningsskyldighet för ett lån som elektroniska signerats i detta bolagets namn med att låntagaren inte signerat avtalet? Vem ska visa att det ingåtts ett avtal?

Högsta domstolen skriver i domen att om innehavaren hävdar att någon har obehörigen använt hans eller hennes elektroniska underskrift talar flera skäl för att innehavaren måste prestera någon bevisning avseende detta. Det gäller oavsett övriga omständigheter kring avtalsslutet, såsom att innehavaren är en konsument. Det är innehavaren av den elektroniska underskriften som har möjlighet att kontrollera och skydda den säkerhetslösning som ska tillämpas på hans eller hennes sida, exempelvis en personlig kod. Det är vidare innehavaren som vet om han eller hon tidigare har gett någon annan tillgång till koden. Det är även innehavaren som kan känna till händelser som ger anledning till misstanke om t.ex. teknisk manipulation av hans eller hennes dator. Till detta kommer att utgångspunkten, nämligen presumtionen att den elektroniska underskriften endast kan skapas av den som har tillgång till den personliga och hemliga koden, är ägnad att skapa en tillit hos mottagaren – den förlitande parten – med innebörden att han eller hon ska kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från den vars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet. Avslutningsvis anför Högsta domstolen att det bör krävas att innehavaren av den avancerade elektroniska underskriften gör åtminstone antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.

Sammanfattningsvis konstaterar domstolen att det är innehavaren och låntagaren som ska visa att det inte är denne som ingått avtalet. Det är således viktigt att bolaget vid en användning av sådant elektronisk undertecknande säkerställer att systemet är gediget och att det endast är personer med tänkt behörighet som har åtkomst. I annat fall är det bolaget som skulle stå risken för att inte kunna visa att signaturen gjorts av någon obehörig hos dem.

Mikael Lamrin
Biträdande jurist, Advokatfirman Nova